Så var den här dagen passé... Ganska skönt faktiskt då den inte har varit alltför uppmuntrande, snarare tvärtom faktiskt! Pressen ligger som ett svart och tungt moln över mig och mina känslor spelar mig ibland ett litet spratt. Vissa stunder har jag svårt att förstå mig själv, tur att andra verkar göra det. Med andra menar jag Victor och min bästa vän Jeanette. Dom förstår mig och tillåter mig att vara den jag är. Stöttar och tröstar och finns där när jag behöver dom. Jag är så tacksam för att de finns i mitt liv och står mig så nära, tacksam är jag också för alla andra betydelsefulla människor i min närhet. Min familj, vår familj. Ibland tillkommer det nya människor i livet, vissa stannar och andra fortsätter vidare. Jag är tacksam för att de som fortsatte vidare stannade upp och delade en stund med mig. Kanske kommer de tillbaka, kanske inte...
Nu sitter jag här med halsont och huvudvärk, med en aning eftersmak av dagens bitterhet. Ändå kan jag uppskatta det jag har, eller är det kanske just därför...? Hoppas solen skiner i morgon och att bitterfittan dragit sin kos tills det är dags att slå upp sina blå...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar