Hemmastudier

Just nu läser jag Ledarskap och pedagogik vilket betyder hemmastudier under fem veckor. Vet inte om det är så bra faktiskt eftersom det underlättar för mig att göra allt annat än att plugga. Ett exempel är bröllopstorget, det är så lätt att bara ramla in där och läsa 1332 trådar innan jag kommer på mig själv och återgår till mina viktigare studier. Dessutom blir jag lat efter alltför mycket pluggmys i soffan. Nåväl, nu ska jag läsa lite om en annan form av ledarskap som Mr Grey utövar,  innan jag ska fokusera på det jag verkligen borde göra...

Livsstilsförändring

Ett gymkort är inköpt! Eller två egentligen... Fem år av studier, ett år av kärlek och ännu fler år av lathet har gett mig många fina extrakilon! Jag lyckades gå ner ett bra antal för drygt 2,5 år sedan, men som sagt - studier,kärlek och lathet... I alla fall så stundar ett bröllop och jag måste komma i drömklänningen jag inte hittat än. Åkte in till stan med min bästa vän och blivande tärna Jeanette för att prova ut vilken modell av klänning jag vill ha. Jag gillade inte det jag såg (varken i butiken eller spegeln) och eftersom jag inte heller är ett fan av att prova kläder, så insåg jag att stora tunga klänningar inte var ett undantag. Allra helst inte när butikspersonalen sprang in och ut i provhytten medan jag samtidigt generat försökte skyla mig...

I alla fall... I drygt sex veckor har vi (jag och Victor) ätit efter LCHF:s alla konstens regler med resultatet att vi mår mycket bra, men det har tyvärr inte gett oss någon revolutionerande viktnedgång. Mitt mål är att gå ner 10 kg och bli stark i kroppen och Victors är väl mest att bli stark och få muskler.Av att äta blir man inte stark, det är en sak som är säker. :-)  Därför svängde vi förbi Friskis & Svettis i morse och köpte varsitt gymkort. Här ska gymmas!

Blivande Fru Skoglund!

Sitter på tåget hem från Södersjukhuset där vi haft en heldag med katastrofberedskap. Har återigen inte bloggat, trots stora livsförändrade händelser. Kvällen den 14 oktober gick min älskade ner på knä på en fullsatt restaurang på Yasuragi Hasseludden. Helt ovetandes och chockad för stunden grät jag flodvis av glädjetårar och svarade med ett stort JAAAA! Ringen satt som ett smäck och var precis så som jag önskat! Som en inledning i hans frieri hade han smugglat med sig en bok som han själv gjort med minnen från hela det gångna året och som jag på uppmaning var tvungen att läsa mitt i restaurangen. Tårar och skratt blandades och avslutades med (för dom som såg) ett chockartat ansiktsuttryck, när jag på sista sidan läste kärleksförklaringen som bland annat innehöll: "I dag är dagen då vi firar 1 år tillsammans, men det är inte bara därför du kommer minnas den här dagen. Det är även dagen då vi förlovade oss. Dagen då jag friade till dig!" Sen reste han sig och föll på knä bredvid min stol.

Mina tankar snurrade och jag undrade till en början vad han höll på med. Inte skulle han väl fria? HÄR?! Jag grät och såg mitt livs kärlek framför mig och förstod vad det var som hände, dock alldeles för chockad för att komma ihåg ett smack av vad det egentligen var han sa... Han lyckades återigen att överraska med bravur och grannbordet bjöd oss på champagne som vi skålade med! Nu har vi ett fullspäckat år med att planera bröllop. Ett år i kärlekens tecken! <3

Godmorgon!

I går kom jag hem med ett stort leende. Ett VG rakt i genom på praktiken med kommentaren: "Du kommer bli en grym syrra!" Bättre kunde det nog inte bli!:-) Victor åkte och jobbade och Jeanette kom över och stannade under natten. William hade två kompisar som också sov över. Nu ligger jag nyvaken i sängen och väntar på att snusande Nettan ska vakna så vi kan äta en god helgfrukost. Snart kommer Victor hem också och då ska vi iväg på föräldramatch i fotbollen med Sebastian. Hoppas på att det här blir en lika fin dag som alla mina andra dagar med mina finaste!<3

Det lider mot sitt slut...

Praktikens näst sista dag. I morgon har jag slutbedömning. Det är med sorg och lättnad jag kommer att lämna avdelningen jag är på. Jag tycker att jag har utvecklats enormt och känner mig redo för att möta verkligheten som sjuksköterska om ca 8 månader. Det har varit fem intensiva veckor med skolarbete, praktik, barn, kalas, träningar, matcher samtidigt som man måste hinna med hem och kärlek. Som tur är har jag ett stort stöd hemifrån med allt man kan tänka sig! Dessutom blir jag omhändertagen som om jag vore drottningen själv. Kärlek är vad det är! Kärlek och otroligt fin vänskap! Snart, alldeles snart, är det ett år sen som det blev vi på riktigt! Det kommer vi fira med att rå om varandra på Hasseludden. Inga telefoner, inga barn och ingen stress - bara vi! Åh, vad jag längtar! <3

Dagar man vill förtränga...

Den här dagen började inte bra. Dels hade jag sovit alldeles för lite, dels fick den ett helt annat utgångsläge än vad som var tänkt. Klockan ringde kl.05.00. Jag hoppade in i duschen, fixade mig i ordning, packade ner frukost/lunch och stod påklädd och klar för att åka 05.55. En skön känsla infann sig vid tanken av att äntligen få tid till att ta en lugn kopp kaffe när man kommer fram till praktiken. Ska plocka över småtjafs från jackan jag hade igår och upptäcker att bilnyckeln inte ligger i fickan. Letar i genom varenda jacka som hänger i hallen (och ja, det är måååånga), rotar i skåp och lådor, river ut Victors byxor, länsar alla väskor som finns i lägenheten innan jag lugnt och stilla ringer min finaste sambo och frågar om han möjligtvis vet var nyckeln är. Och det skulle visa sig att han inte visste att den fanns i hans byxficka som hängde i skåpet på hans jobb 5 mil hemifrån. Paniiiiik! Klockan hann bli 06.20 och jag skulle börja om 40 min. Irritation över situationen sköljde över mig, Victor fick sig en dänga även om det är skönt att inse att han faktiskt också bara är människa. För hur många gånger har inte jag glömt?! Men det är ju en annan historia som jag inte vill erkänna alltför grundligt här.
Det slutade med att jag fick ta tåget och komma en halvtimme försent till en avdelning i fullständigt kaos och så fortsatte det. Dagen till ära har t.o.m. lyckats orsaka en bula vid ögonbrynet på både mig själv och min handledare efter att vi slagit våra (o)kloka huvuden ihop...

Lyckan av att få komma hem till någon...

En heldag på praktiken med fullt ös. Har egna patienter nu och sköter allt själv, ja med stöd av handledaren i bakgrunden såklart! Idag var det halvtidsbedömning, det gick bra men har några mål att jobba upp. Får otroligt mycket bra feedback och handledaren tycker att jag ligger på ett klart VG på de flesta målen, dock är lärarna av åsikten att man inte kan ha VG efter halva tiden...:-/ Känner mer och mer hur jag utvecklas och blir mer säker i min kommande yrkesroll. Nu börjar jag ju fatta vad det handlar om på riktigt och dessutom lyckas jag se helheten och ha koll på det som ska göras. Nu längtar jag bara tills jag får börja jobba på riktigt, även om det självklart kommer vara läskigt att ingen står över axeln i läkemdelsrummet och kontrollerar så att man gör rätt.

Direkt efter praktiken svängde jag förbi Stadium och fyndade Everest-overaller till Lowe och Mio innan jag åkte vidare till föräldramöte i innebandyn. Kom hem till en framtagen OnePiece, tända ljus och en helt fantastisk och kärleksfull sambo som jag har saknat enormt under dagen. Lyckan av att komma hem blev dock inte alltför lång eftersom Victor var tvungen att åka till jobbet en timme senare. Nu sitter jag återigen ensam i sängen för femte dagen i rad med tunga ögonlock och längtar till i morgon bitti då han kommer hem och kryper ner bredvid mig.

I går blev det mycket gjort, det bakades med barnen, städades, möblerades och förnyades. På kvällen kom Jeanette och barnen över på middag och det slutade med att de blev kvar över natten. I morse vid 6.45 väckte jag Sebastian som skulle iväg på fotbollscup, William sov borta hos en kompis och barnen försvann ut strax efter att Jeanette och hennes barn gått hem. Nu sitter jag här helt själv och njuter av tystnaden. Ska snart plocka fram mina böcker och plugga lite i hopp om att bli färdig med examinationen inom de närmsta dagarna så jag kan njuta fullt ut när vi åker ner till Västervik nästa helg. Victors bror har fyllt 20 år och vi har lovat honom en helg med fiske och hyrd stuga, det kan bli riktigt mysigt såhär på hösten tror jag!

Hur barn tänker:

 Tidigare under förmiddagen sa Lowe att han ville åka nånstans. När jag frågar honom vart han vill åka säger han: " Nånstans där det inte kostar pengar." Jag ler lite och undrar vad han menade men tänker inte mer på det. Nu sitter jag, Mio och Lowe i soffan och Lowe är uttråkad. Plötsligt säger han: " Mamma, vad synd att du fick böter annars hade vi kunnat åka till leklandet." Då svarar Mio: " Men hallå! Hon kan ju sno pengar av Victor." Kanske ska lära mina barn vad moral står för? Eller ja, åtminstone Mio. Och Lowe har ju lyckligtvis redan ett ekonomiskt tänk, det har han dock inte fått av mig...

I dag är en bättre dag, trots att chefen ringde och väckte mig kl.7 i morse när barnen för en gångs skull visst hade tänkt sova längre än 6.30. Victor kom hem efter ett 16-timmars pass och sover nu gott i barnens rum. Jag har precis städat köket och har ingen aning om vad jag ska göra här näst. Vädret är inte direkt inbjudande till någon uteaktivitet, så om ingen vill ha spontanbesök så får det kanske bli till att fortsätta städa, eller handla, eller kanske baka. Det återstår att se...

Efter regn kommer solsken?

Så var den här dagen passé... Ganska skönt faktiskt då den inte har varit alltför uppmuntrande, snarare tvärtom faktiskt! Pressen ligger som ett svart och tungt moln över mig och mina känslor spelar mig ibland ett litet spratt. Vissa stunder har jag svårt att förstå mig själv, tur att andra verkar göra det. Med andra menar jag Victor och min bästa vän Jeanette. Dom förstår mig och tillåter mig att vara den jag är. Stöttar och tröstar och finns där när jag behöver dom. Jag är så tacksam för att de finns i mitt liv och står mig så nära, tacksam är jag också för alla andra betydelsefulla människor i min närhet. Min familj, vår familj. Ibland tillkommer det nya människor i livet, vissa stannar och andra fortsätter vidare. Jag är tacksam för att de som fortsatte vidare stannade upp och delade en stund med mig. Kanske kommer de tillbaka, kanske inte...

Nu sitter jag här med halsont och huvudvärk, med en aning eftersmak av dagens bitterhet. Ändå kan jag uppskatta det jag har, eller är det kanske just därför...? Hoppas solen skiner i morgon och att bitterfittan dragit sin kos tills det är dags att slå upp sina blå...

Parkeringsrån

Jag är så arg! Nej, förresten, riktigt pissarg är jag!!! Har man en parkering som man betalar månadsvis för, ska man väl också kunna stå på den om man vill och när man vill, eller hur? I går hade någon tagit sig friheten att parkera SIN bil bakom MIN parkering, vilket resulterade i att jag helt enkelt var tvungen att ställa mig någon annanstans under natten, jag valde gatan utanför vår port. Väl uppe på morgonen stressad med alla barn som ska till skola och dagis pryder en gul liten lapp min vindruta. Tack Södertälje kommun - 700:- jäkla riksdaler i parkeringsanmärkning som det så fint heter. Anmärkning?! Pyttsan! "Ursäkta, vi har en liten anmärkning på din parkering, du står lite fel." Anmärkning hade som max varit 100:-, 700:- är för mig ett rån!!! Såå... I morse blev jag alltså utsatt för rån, ett parkeringrån! Tyvärr hade inte den ursprungliga felparkerade bilen samma reg.nr. som mig, annars hade jag satt lappen på hans vindruta...

Så var jag där igen...

Återigen har jag skjutit på saker och ting, saker som jag absolut lovat mig själv att inte skjuta på. Skjuta på mig själv vore ibland kanske nödvändigt för att det ska ta eld i baken och nå´nting ska bli gjort... Nåväl, nu är situationen som den är och jag, bara jag, kan göra någonting åt det. Ja, det jag skjuter på alltså. Skolarbeten. Ibland är det bara så svårt att få tid, ork och lust att göra "måste-saker". Jag har blivit en "vill-bara-göra-roliga-saker-människa" och det passar inte riktigt in i mitt liv med fyra barn, en sambo, skola, jobb och massa annat tjafs. En sambo?! Varför skriver jag så? Såklart jag bara har EN sambo.... I kväll är han dock inte hemma och jag längtar redan tills den här veckan är över så jag har någon att krypa ner hos honom kvällarna.

Tre bra saker är att jag är kär, bortskämd och snart sjuksköterska om jag sätter fart och gör det jag ska! I annat fall är jag bara kär och bortskämd och det låter ju faktiskt inte såå illa det heller...;-)

Grymt bra jobbat Malin!!!

Är såå glad idag. Efter 10 dagars väntan kom äntligen resultatet som var avgörande för hur mitt närmsta halvår skulle se ut. Nu kan jag med glädje skrika ut: T 5 - here I come! Jag klarade det, den mastiga ångesttentan i patofysiologi som jag bävat för p.g.a. min nedsatta motivation och lathet (och en massa kärlek däremellan såklart) är nu avklarad - äntligen! Nu är jag taggad igen och jag har bara ett år kvar tills jag kan titulera mig som legitimerad sjuksköterska. Jag kommer att räkna dagarna kan jag lova! Tack till min älskade som trodde på mig och låtit förnedra sig själv för att peppa mig! Ja, det sistnämnda är något som bara kommer stanna mellan mig och honom...;-)

Värdelös!

Jag är en värdelös bloggare... Jag kommer nog aldrig komma upp i siffror som Kissie eller Hanna W, fast å andra sidan är det ju inte riktigt vad jag strävar efter. Den var ju meningen att den här bloggen skulle fyllas med minnen, men om man ser tillbaka två månader så ser det ju faktiskt ut som om att jag inte gjort ett skit - skönt det hade varit tänker jag då... Jodå, en massa har hänt och en massa har gjorts! Mycket av större betydelse och mycket med mindre. Det största problemet är bara tiden att hinna med och skriva vettiga eller ovettiga inlägg och ibland vill man ju även göra ett kollage också eller två, och tid mina vänner är inget jag har gott om! Eller jo, tid till att umgås med familj och vänner eller unna sig roliga saker ibland har jag ju såklart. Men den här tiden då man bara sitter rakt upp och ner i soffan och är uttråkad - den är utrotad!

Surt

Att vara tidsoptimist kan bli dyrt, jäkligt dyrt! Istället för att komma ett par minuter försent, tröck jag lite extra på gasen. Jag var ju ändå nästan framme och DÄR stod polisen med lasern - shit! Jag tror hela registret med svordomar for ut ur min mun innan jag såg någon stå lite längre fram vinkandes med en röd lampa. Jag var på väg att börja grina, men i sista sekund tog jag mig i kragen. Inte fasen hade jag sluppit undan för några tårar, jag hade snarare bara gjort bort mig ännu mer - patetiskt! Dock kom tårarna när jag åkte därifrån med en bot på 2800:- liggandes på instrumentpanelen. Tur att man ett tag framåt vet vad man jobbar för...

Längtan

Ytterligare en arbetsnatt väntar. Victor ligger och sover inför hans fjärde natt i rad och jag har precis satt en bulldeg på jäsning. Jag har slappat hela dagen och ska försöka lägga mig en stund innan jag åker till jobbet så natten inte blir alltför olidlig. Jag förstår verkligen inte hur Victor orkar jobba natt veckor i sträck, MEN så är han ju i och för sig yngre än mig också...;-)

Nu är det bara drygt en vecka kvar innan Berlin-resan, åh vad jag ser fram emot den! Känns lite som om man kanske ska planera tiden lite för att hinna med så mycket som möjligt på de tre dagar vi ska vara där. Det kan ju hända att tiden snabbt rinner i väg annars. Jag längtar verkligen till att bara få rå om varandra och uppleva saker tillsammans. Det som känns så bra är att vi ofta vill samma saker, vi har massor med gemensamma framtidsvisioner och båda är vetgiriga! Vi har ofta långa djupa samtal och ibland mer ytliga, vi pratar om allt mellan himmel och jord och ingenting känns så naturligt som med honom. Han har kommit att bli min bästa vän under den här tiden vi har varit tillsammans OCH min stora kärlek! Jag är rädd att den här bloggen ibland kommer att florera i en massa överdrivna känslosvallningar och kärleksförklaringar, men det får ni ta! ;-) Jag har aldrig varit lyckligare än nu och det är ju någonting jag vill minnas...

Veckorevy

Veckan som gått har varit en mycket bra vecka! Vi startade veckan med att fira att Victor flyttat in hos oss. Det nya sambolivet känns helt underbart och jag har aldrig varit så lycklig som jag är nu. Han är min själsfrände! Barnen älskar honom och blev överlyckliga när vi berättade för dem att Victor skulle flytta in. Lowe erkände honom även som "en i familjen" och Mio gav Victor en stor kram. Det känns otroligt betydelsefullt när det kommer så spontant! Victor däremot tror att jag bara är ute efter hans tv...;-)

Två jobbnätter har jag hunnit avverka också och en återstår. Jag har varit trött, men det har gått bra. Jag har egentligen ingen rätt att klaga, det är självvalt och det finns ju de som har de värre. Igår vaknade jag upp till mat på spisen och en fin bukett med tulpaner och som om inte det var nog så var även bilen städad och kylskåpet och skafferiet var utrensade - jag har det bra nu! ;-)

I slutet av förra veckan fick jag en överraskning. Jag fick en ledtråd i form av ett hoprullat papper med ett rött band runt. På pappret var det en text som bestod av massa thailändska symboler som jag var tvungen att klura ut för att kunna tyda texten. De som känner mig vet att jag är envis och inte ger upp i första taget. Drygt två timmar tog det att lösa ledtråden. På lappen stod det: " Hej mitt hjärta! Jag tänker ta med dig på en resa till Berlin. Jag älskar dig!"

Så den 26 mars bär det av. Bara jag och min kärlek på ett fint hotell i Berlin i tre dagar - underbart!

Just nu sitter jag i sängen efter att ha kommit hem från "den andra familjen", dvs fam. Carlsson/Hagström. Victor jobbar så de bjöd på mat och sällskap, passade super! :-)

Tacksamhet

Jag sitter på jobbet, klockan är halv tre och vi har vår första lugna stund sen 21.00. Patienterna har ringt i ett och det har varit väldigt oroligt på avdelningen. Jag som hade hoppats på att kunna skriva lite på min examination, men tji fick jag! Nu känns det som om att hjärnan är alldeles för segtänkt för att få ut något av värde. Istället sitter jag och tänker på hur bra jag har det. Jag har träffat mitt livs kärlek som numer även är min sambo. Allt fantastiskt jag får uppleva med honom kommer jag vara evigt tacksam för! Idag är en sådan dag som jag inte kommer glömma, förmodligen inte han heller. Det har varit en fin dag på många sätt, främst att få se två människor återförenas efter 14 år. Jag är glad att jag fick ta del av det och hoppas att det kan generera till förändringar i fler människors liv - förhoppningsvis till något värdefullt!

Tiden vi minns!

Tiderna förändras och idag är en ny tid - en förbaskat bra tid dessutom! Faktum är att varje ny dag är ny tid, ny tid att fylla med minnen - bra som dåliga! De dåliga är de man lär sig av och de bra de man lever på - enkelt! Det svåra är dock att komma ihåg hur det faktiskt var, på riktigt, som man upplevde det då just i den stunden. Vi människor har en förmåga att försköna, glömma,förminska, eller för all del även överdriva när vi ser tillbaka på den gågna tiden. Just därför kom denna blogg till, just för att fungera som ett "minnesarkiv" för små, stora, bra och sämre minnen. Minnen värda att minnas vid ett senare tillfälle i livet!