Dagar man vill förtränga...

Den här dagen började inte bra. Dels hade jag sovit alldeles för lite, dels fick den ett helt annat utgångsläge än vad som var tänkt. Klockan ringde kl.05.00. Jag hoppade in i duschen, fixade mig i ordning, packade ner frukost/lunch och stod påklädd och klar för att åka 05.55. En skön känsla infann sig vid tanken av att äntligen få tid till att ta en lugn kopp kaffe när man kommer fram till praktiken. Ska plocka över småtjafs från jackan jag hade igår och upptäcker att bilnyckeln inte ligger i fickan. Letar i genom varenda jacka som hänger i hallen (och ja, det är måååånga), rotar i skåp och lådor, river ut Victors byxor, länsar alla väskor som finns i lägenheten innan jag lugnt och stilla ringer min finaste sambo och frågar om han möjligtvis vet var nyckeln är. Och det skulle visa sig att han inte visste att den fanns i hans byxficka som hängde i skåpet på hans jobb 5 mil hemifrån. Paniiiiik! Klockan hann bli 06.20 och jag skulle börja om 40 min. Irritation över situationen sköljde över mig, Victor fick sig en dänga även om det är skönt att inse att han faktiskt också bara är människa. För hur många gånger har inte jag glömt?! Men det är ju en annan historia som jag inte vill erkänna alltför grundligt här.
Det slutade med att jag fick ta tåget och komma en halvtimme försent till en avdelning i fullständigt kaos och så fortsatte det. Dagen till ära har t.o.m. lyckats orsaka en bula vid ögonbrynet på både mig själv och min handledare efter att vi slagit våra (o)kloka huvuden ihop...

Lyckan av att få komma hem till någon...

En heldag på praktiken med fullt ös. Har egna patienter nu och sköter allt själv, ja med stöd av handledaren i bakgrunden såklart! Idag var det halvtidsbedömning, det gick bra men har några mål att jobba upp. Får otroligt mycket bra feedback och handledaren tycker att jag ligger på ett klart VG på de flesta målen, dock är lärarna av åsikten att man inte kan ha VG efter halva tiden...:-/ Känner mer och mer hur jag utvecklas och blir mer säker i min kommande yrkesroll. Nu börjar jag ju fatta vad det handlar om på riktigt och dessutom lyckas jag se helheten och ha koll på det som ska göras. Nu längtar jag bara tills jag får börja jobba på riktigt, även om det självklart kommer vara läskigt att ingen står över axeln i läkemdelsrummet och kontrollerar så att man gör rätt.

Direkt efter praktiken svängde jag förbi Stadium och fyndade Everest-overaller till Lowe och Mio innan jag åkte vidare till föräldramöte i innebandyn. Kom hem till en framtagen OnePiece, tända ljus och en helt fantastisk och kärleksfull sambo som jag har saknat enormt under dagen. Lyckan av att komma hem blev dock inte alltför lång eftersom Victor var tvungen att åka till jobbet en timme senare. Nu sitter jag återigen ensam i sängen för femte dagen i rad med tunga ögonlock och längtar till i morgon bitti då han kommer hem och kryper ner bredvid mig.

I går blev det mycket gjort, det bakades med barnen, städades, möblerades och förnyades. På kvällen kom Jeanette och barnen över på middag och det slutade med att de blev kvar över natten. I morse vid 6.45 väckte jag Sebastian som skulle iväg på fotbollscup, William sov borta hos en kompis och barnen försvann ut strax efter att Jeanette och hennes barn gått hem. Nu sitter jag här helt själv och njuter av tystnaden. Ska snart plocka fram mina böcker och plugga lite i hopp om att bli färdig med examinationen inom de närmsta dagarna så jag kan njuta fullt ut när vi åker ner till Västervik nästa helg. Victors bror har fyllt 20 år och vi har lovat honom en helg med fiske och hyrd stuga, det kan bli riktigt mysigt såhär på hösten tror jag!

Hur barn tänker:

 Tidigare under förmiddagen sa Lowe att han ville åka nånstans. När jag frågar honom vart han vill åka säger han: " Nånstans där det inte kostar pengar." Jag ler lite och undrar vad han menade men tänker inte mer på det. Nu sitter jag, Mio och Lowe i soffan och Lowe är uttråkad. Plötsligt säger han: " Mamma, vad synd att du fick böter annars hade vi kunnat åka till leklandet." Då svarar Mio: " Men hallå! Hon kan ju sno pengar av Victor." Kanske ska lära mina barn vad moral står för? Eller ja, åtminstone Mio. Och Lowe har ju lyckligtvis redan ett ekonomiskt tänk, det har han dock inte fått av mig...

I dag är en bättre dag, trots att chefen ringde och väckte mig kl.7 i morse när barnen för en gångs skull visst hade tänkt sova längre än 6.30. Victor kom hem efter ett 16-timmars pass och sover nu gott i barnens rum. Jag har precis städat köket och har ingen aning om vad jag ska göra här näst. Vädret är inte direkt inbjudande till någon uteaktivitet, så om ingen vill ha spontanbesök så får det kanske bli till att fortsätta städa, eller handla, eller kanske baka. Det återstår att se...

Efter regn kommer solsken?

Så var den här dagen passé... Ganska skönt faktiskt då den inte har varit alltför uppmuntrande, snarare tvärtom faktiskt! Pressen ligger som ett svart och tungt moln över mig och mina känslor spelar mig ibland ett litet spratt. Vissa stunder har jag svårt att förstå mig själv, tur att andra verkar göra det. Med andra menar jag Victor och min bästa vän Jeanette. Dom förstår mig och tillåter mig att vara den jag är. Stöttar och tröstar och finns där när jag behöver dom. Jag är så tacksam för att de finns i mitt liv och står mig så nära, tacksam är jag också för alla andra betydelsefulla människor i min närhet. Min familj, vår familj. Ibland tillkommer det nya människor i livet, vissa stannar och andra fortsätter vidare. Jag är tacksam för att de som fortsatte vidare stannade upp och delade en stund med mig. Kanske kommer de tillbaka, kanske inte...

Nu sitter jag här med halsont och huvudvärk, med en aning eftersmak av dagens bitterhet. Ändå kan jag uppskatta det jag har, eller är det kanske just därför...? Hoppas solen skiner i morgon och att bitterfittan dragit sin kos tills det är dags att slå upp sina blå...

Parkeringsrån

Jag är så arg! Nej, förresten, riktigt pissarg är jag!!! Har man en parkering som man betalar månadsvis för, ska man väl också kunna stå på den om man vill och när man vill, eller hur? I går hade någon tagit sig friheten att parkera SIN bil bakom MIN parkering, vilket resulterade i att jag helt enkelt var tvungen att ställa mig någon annanstans under natten, jag valde gatan utanför vår port. Väl uppe på morgonen stressad med alla barn som ska till skola och dagis pryder en gul liten lapp min vindruta. Tack Södertälje kommun - 700:- jäkla riksdaler i parkeringsanmärkning som det så fint heter. Anmärkning?! Pyttsan! "Ursäkta, vi har en liten anmärkning på din parkering, du står lite fel." Anmärkning hade som max varit 100:-, 700:- är för mig ett rån!!! Såå... I morse blev jag alltså utsatt för rån, ett parkeringrån! Tyvärr hade inte den ursprungliga felparkerade bilen samma reg.nr. som mig, annars hade jag satt lappen på hans vindruta...

Så var jag där igen...

Återigen har jag skjutit på saker och ting, saker som jag absolut lovat mig själv att inte skjuta på. Skjuta på mig själv vore ibland kanske nödvändigt för att det ska ta eld i baken och nå´nting ska bli gjort... Nåväl, nu är situationen som den är och jag, bara jag, kan göra någonting åt det. Ja, det jag skjuter på alltså. Skolarbeten. Ibland är det bara så svårt att få tid, ork och lust att göra "måste-saker". Jag har blivit en "vill-bara-göra-roliga-saker-människa" och det passar inte riktigt in i mitt liv med fyra barn, en sambo, skola, jobb och massa annat tjafs. En sambo?! Varför skriver jag så? Såklart jag bara har EN sambo.... I kväll är han dock inte hemma och jag längtar redan tills den här veckan är över så jag har någon att krypa ner hos honom kvällarna.

Tre bra saker är att jag är kär, bortskämd och snart sjuksköterska om jag sätter fart och gör det jag ska! I annat fall är jag bara kär och bortskämd och det låter ju faktiskt inte såå illa det heller...;-)